movielane

Vår stuga, mitt ute på landet, hittades 14/1-2011 översvämmad. Pappa och farbror, händiga som få, fattade upprustningsutmaningen och har helrenoverat stugan sedan dess. Den 14/1-2012 är det dags för vår invigning och som en liten förhandstitt åkte jag, Ellie och mamma dit för att kolla läget. Har allt gått bra?

Jag tittade ut genom fönstret, ut i skogen, bland träd, sten och murkna plankor som legat där…för länge. Genast fick jag en liten film-vision där 99% av filmen skulle utspela sig i denna skog. Skräckfilm, såklart.

Så här är handlingen:

Familjen Vanlig, bestående av mamma, pappa och sönerna Åke, 8, och Nils, 6 åker bil från storstaden till sommarstugan på landet. Komma bort från staden med ljus, ständigt ljud och dålig luft. Skön avkoppling. Utspelar sig under 70-talet, så inga mobiltelefoner behöver stängas av, men annars skulle wordfued helt enkelt fått vänta de två månaderna de brukade vara borta.

Efter många mil, sömn, bråk om var linjen mellan pojkarna går i bilen ”Du får inte vara över på min sida (spark i gumpen)!” och föräldrarnas vrede över den konstanta frasen ”Är vi framme snart?!” är de framme.

Länge sedan de var här. Efter att ha borstat bort spindelvävet för dörren går de in. Så kallt trots hettan utomhus. På med värmen. In med packning, mat och energiska småpojkar. Packa upp? Tråkigt! Protest, vägran och bortskämda ungar resulterade i lek för pojkarna och packåsnor till föräldrar.

Åke och Nils drog fram de gamla trägevären a lá Emil i Lönneberga, som deras pappa gjorde åt dem förra året. Pang, pang! Nils slänger sig på marken hållandes för bröstet. ”Din tur att dö!”, skriker Nils. De springer längre in i skogen.

Allt är uppackat, maten är klar och mamma kallar på pojkarna. Åkes favorit mat, spagetti och köttfärssås. Nils hatar köttfärssås, ketchup för honom alltså. Men mamma får inget svar. Var är pojkarna? Hon försöker locka med köttfärssåsen och hojtar att även ketchupen står på bordet. Fortfarande inget svar. De har ju varit borta i timmar. Mamma tvingar ut pappa i skogen att leta efter dem. Om de kommer tillbaka är mamma hemma och tar emot dem.

Pappa letar och letar bland skogens täta träd och tycker sig höra knäckta pinnar och känner att någon förföljer honom. Några påskyndade steg senare befinner han sig på en gammal och övergiven bensinstation. Den hade verkligen varit med om mycket. Söndrig och rostig och med all säkerhet, ur funktion. Pappa hittar en av pojkarnas trägevär och lite längre bort hittar han sin andra sons. Han fortsätter, precis som Hans och Greta och följer sitt spår.  Han ser tillslut en glänta lite längre fram och ju närmre han kommer den, desto tydligare blir ”trähögen” mitt i gläntan. Nils hade rätt. Det var Åkes tur att dö, men vad han inte hade räknat med var att även han själv skulle få dra sin sista suck.

Pappa springer hem till mamma, skrikandes ”Barnen är döda! Barnen är döda!”. Han öppnar ytterdörren och finner även sin fru, liggandes på golvet dränkt i blod.

För alla kycklingar som tycker att detta slut är hemskt, tänk er istället att pappa hittar sina söner vid en skattkista och att de, tillsammans, släpar hem det tunga guldet, skinande silvret och de färgglada ädelstenarna till mamma som tar emot dem med öppna armar.

Lite stillbilder från Amandas visions-film

Som den exceptionellt måttlösa filmentusiast jag är, ser jag det både som en plikt och ära att initiera en blogg med detta ämne som grund. Ett mer stimulerande sätt att få ut min kärlek och förhoppningsvis betingade kunskap om heta rullar kan inte kommas på då jag även tycker om att skriva.

Så vem är jag? Mitt namn är Amanda Andersson och film är mitt liv. Mina framtidsdrömmar om att livnära mig på min stora kärlek ska tas på allvar och mitt mål – regissör. Tänk att få utforma en film med hjälp av kunniga och duktiga medarbetare, nya som gamla i branschen!

Som självutnämnd ordförande i min enmannaklubb ”Amandas framtid”, har jag sedan länge beslutat mitt första steg för att nå mina drömmar. Jag ska gå på en av de bästa filmskolorna i världen, New York Film Academy, en filmskola som fött många talanger. Som namnet antyder ska jag studera i New York, vilket faktiskt inte är så fruktansvärt självklart som det låter då skolans campuses, med samma namn, även finns i Los Angeles och hör och häpna, Abu Dhabi! Mångkulturella New York ligger dock närmst mitt hjärta så den destinationen får det helt enkelt bli och det är inte förhandlingsbart.

Japp, det är dyrt. Så dyrt att flera, och åter flera års sparande inte skulle räcka till hälften av kalaset kommer att kosta. Spara, vilket jag aldrig varit en fena på, har blivit en stor del av mitt liv. Det är tydligen väldigt lätt att spara när man sparar till något speciellt. Prova det! Jag lever som en kyrkoråtta och det är faktiskt ganska kul! Det är som ett spel och ibland överträffar jag mig själv: ”Behöver jag denna? Denna eller mat i NY för en hel månad? Nej, jag äter hellre”. Se där! Tillsammans med mitt sparande, mina ”säkerhetspengar” (tacksamheter till mormor och morfar, farmor och farfar) samt lån från CSN ska jag ta mig igenom dessa två år av utbildning. Kommer dessa pengar räcka? Nej. Tack mamma och pappa för att jag får låna pengar av er utan ränta, tack. Ni är bäst! Sedan kommer jag vara skuldsatt, för resten av livet kanske. Förhoppningsvis inte. Om så vore fallet är det absolut värt det, men det ska inte hända. Tänker inte ens ha en plan B.

När jag lyckas kommer ni stolt att säga: ”Jag har följt hennes blogg från början!”