Sagan om Familjen Vanlig
Vår stuga, mitt ute på landet, hittades 14/1-2011 översvämmad. Pappa och farbror, händiga som få, fattade upprustningsutmaningen och har helrenoverat stugan sedan dess. Den 14/1-2012 är det dags för vår invigning och som en liten förhandstitt åkte jag, Ellie och mamma dit för att kolla läget. Har allt gått bra?
Jag tittade ut genom fönstret, ut i skogen, bland träd, sten och murkna plankor som legat där…för länge. Genast fick jag en liten film-vision där 99% av filmen skulle utspela sig i denna skog. Skräckfilm, såklart.
Så här är handlingen:
Familjen Vanlig, bestående av mamma, pappa och sönerna Åke, 8, och Nils, 6 åker bil från storstaden till sommarstugan på landet. Komma bort från staden med ljus, ständigt ljud och dålig luft. Skön avkoppling. Utspelar sig under 70-talet, så inga mobiltelefoner behöver stängas av, men annars skulle wordfued helt enkelt fått vänta de två månaderna de brukade vara borta.
Efter många mil, sömn, bråk om var linjen mellan pojkarna går i bilen ”Du får inte vara över på min sida (spark i gumpen)!” och föräldrarnas vrede över den konstanta frasen ”Är vi framme snart?!” är de framme.
Länge sedan de var här. Efter att ha borstat bort spindelvävet för dörren går de in. Så kallt trots hettan utomhus. På med värmen. In med packning, mat och energiska småpojkar. Packa upp? Tråkigt! Protest, vägran och bortskämda ungar resulterade i lek för pojkarna och packåsnor till föräldrar.
Åke och Nils drog fram de gamla trägevären a lá Emil i Lönneberga, som deras pappa gjorde åt dem förra året. Pang, pang! Nils slänger sig på marken hållandes för bröstet. ”Din tur att dö!”, skriker Nils. De springer längre in i skogen.
Allt är uppackat, maten är klar och mamma kallar på pojkarna. Åkes favorit mat, spagetti och köttfärssås. Nils hatar köttfärssås, ketchup för honom alltså. Men mamma får inget svar. Var är pojkarna? Hon försöker locka med köttfärssåsen och hojtar att även ketchupen står på bordet. Fortfarande inget svar. De har ju varit borta i timmar. Mamma tvingar ut pappa i skogen att leta efter dem. Om de kommer tillbaka är mamma hemma och tar emot dem.
Pappa letar och letar bland skogens täta träd och tycker sig höra knäckta pinnar och känner att någon förföljer honom. Några påskyndade steg senare befinner han sig på en gammal och övergiven bensinstation. Den hade verkligen varit med om mycket. Söndrig och rostig och med all säkerhet, ur funktion. Pappa hittar en av pojkarnas trägevär och lite längre bort hittar han sin andra sons. Han fortsätter, precis som Hans och Greta och följer sitt spår. Han ser tillslut en glänta lite längre fram och ju närmre han kommer den, desto tydligare blir ”trähögen” mitt i gläntan. Nils hade rätt. Det var Åkes tur att dö, men vad han inte hade räknat med var att även han själv skulle få dra sin sista suck.
Pappa springer hem till mamma, skrikandes ”Barnen är döda! Barnen är döda!”. Han öppnar ytterdörren och finner även sin fru, liggandes på golvet dränkt i blod.
För alla kycklingar som tycker att detta slut är hemskt, tänk er istället att pappa hittar sina söner vid en skattkista och att de, tillsammans, släpar hem det tunga guldet, skinande silvret och de färgglada ädelstenarna till mamma som tar emot dem med öppna armar.
Lite stillbilder från Amandas visions-film
