Psycho-birds
Mannen bakom citatet "En bra film består av tre hörnstenar: manus, manus och manus", har satt sig i huvudet på mig. Två av Alfred Hitchcocks filmer av spänning, skräck och blondiner har visats på Amandas TV i salong Amandas Rum på sistone.
Jag började med Psycho:
Lila Crane stjäler 40.000 dollar från sin arbetsgvares klient. Hon tar in på ett motell där hon möter Norman Bates, motellinnehavaren som är under hårt styre av sin sjuka mamma.
Låter den tråkig? Psycho är i allra högsta grad underhållande och för alla suckers som inte lärt sig att se svart-vita filmer så vill jag meddela att man inte ens lägger märke till avsaknaden av färg pga begeistringen. Spännande och nyckfull med en fullkomligt fenomenal punch line som avslut!
5/5 AA
Jag avslutade med The Birds:
Melanie Daniels bestämmer sig för att köpa två lovebirds till sin potentiella pojkvännen Mitch Brenner. Hon åker till den lilla staden Bodega Bay, där han bor, för att lämna fåglarna men vad som endast skulle vara ett snabbt besök, blev till en längre visit. Plötsligt börjar fåglarna bete sig skummt och snart flyr människorna för livet.
Dessvärre var The Birds inte lika roande som Psycho. Det kändes som att filmen saknade avslut, ja, inte ens ett "öppet avslut", utan snarare en väg utför ett stup. Filmen var inte dålig och om den någon gång skulle gå på tv skulle jag antagligen se den, men Psycho var så fruktansvärt mycket bättre!
3/5 AA
Kattbreven
Jag och Emelie insåg att filmen "Kattbreven", från 2001, orsakat förträngda minnen av skräck och vållat mardrömmar om döda barn, hängda i träd, som blivit en repeterad sekvens i min hjärna. Dessa minnen börjar nu att återkomma. Jag är 11 år äldre, blir jag fortfarande rädd?
Min lågstadielärare var med i BUFF; Barn- och ungdomsfilmfestivalen som årligen visats sedan 1984. BUFF visar dokumentärer, animationer, kortfilmer, långfilmer, internationella kvalitetsfilmer med andra ord. En av alla filmer min lärare drog med oss på, och som gjort starkast intryck på mig och tydligen Emelie också, är alltså Kattbreven, som skrämde skiten ur oss båda som de små kycklingar vi var.
Kattbreven
13-åriga Sofi flyttar ofrivilligt från storstaden till landet med sin mamma och hennes nya pojkvän. Här träffar hon en vis gammal tant som berättar spökhistorier om olösta mysterier i den lilla stadens förflutna.
Jag leker nu detektiv och letar efter filmen i hopp om nostalgitripp och tillämpning av tvångsavslutning som kanske bidrar till höga skratt som säger "Hur fan kunde jag bli rädd för det där?" Önska mig lycka till!
